Föräldraskap är en merit

· ·
Av Anna-Karin Hatt, 23 Sep 2015

När jag slog på radion i morse möttes jag av nyheten i P1 Morgon, där de berättade om den nya rapport som regeringens utvärderingsmyndighet IFAU tagit fram som visar att föräldrar som är hemma mycket för att vårda sina sjuka barn får lägre lön senare i livet. Den nyheten var på ett sätt kanske inte så oväntad, men den var samtidigt både oroväckande och bekymmersam.

Mina egna erfarenheter av föräldraskap och jobb är flera, och jag har genom livet skaffat mig perspektiv på frågan i flera olika roller.

Som mamma till tre barn i åldrarna 18 till 4 år har jag väldigt påtagligt prövat på hur det är att vara småbarnsförälder och kombinera såväl hämtnings- och lämningsutmaningarna och viljan och behovet att kunna finnas nära barnen när de är sjuka, särskilt när de är små och som allra mest behöver den trygghet man som förälder vill och behöver ge, med att ha ansvarsfulla och krävande jobb som inte direkt låter sig pausas ”bara” för att femåringen där hemma råkat få med sig en bacill hem och bli sjuk.

Det är inte lätt att få ihop livspusslet som småbarnsförälder. Men det går – om man själv bestämt sig, har en bra familj och en arbetsgivare som förstår att föräldraskap inte bara innebär viss frånvaro från jobbet (ofta ändå med vobbande på distans), utan också att medarbetare som varit föräldralediga väldigt ofta kommer tillbaka till jobbet som ännu bättre medarbetare än tidigare.

I min roll som chef och arbetsgivare och i nya roll som VD för Almega har jag förmånen att vara chef för många medarbetare. Och i flera av mina tidigare uppdrag, både i politiken och näringslivet, har jag haft samma förmån och fått leda många människor. En hel del av dem har varit personer som, när vi började arbeta tillsammans, kanske var ensamstående eller åtminstone ännu inte fått barn, men som under resans gång blivit föräldrar. Det har varit unga killar och lite mognare tjejer, och tvärtom. Och jag vågar påstå att varenda en när de kommit tillbaka har varit viktiga livserfarenheter rikare, och med större förmåga att sköta jobbet bra. Inte sällan har förmågan att skilja stort från smått blivit bättre. Fokuset har ökat, liksom förmågan att se frågor ur olika perspektiv. Faktum är att de bästa chefer jag utsett nästan uteslutande haft egen erfarenhet av föräldraskap och barn.

Vad beror det på? Om jag går till min egen privata erfarenhet och försöker förstå vad det handlar om så tror jag att det är ungefär såhär: den som fått något annat – eller snarare någon annan – att tänka på som viktigare än en själv, också lättare ser de större perspektiven. Den erfarenheten kan man få på andra sätt också, men för mig är det uppenbart att föräldraskapet för många funkar just så. Man får också väldigt handfast träning av ett antal, för yrkeslivet, väldigt användbara förmågor. Var och en som vet vad det kan krävas i termer av tålamod, förhandlingsförmåga och lyhördhet för att få den lite morgontrötta treåringen att få på sig galonisarna innan man ska till förskolan så att man själv ska hinna i tid till första jobbmötet, förstår att det är förmågor som man har god nytta av på nästan vilken arbetsplats som helst. Och att möta flera barns individuella behov samtidigt – i mitt fall tre – ger en helt otvetydigt chansen att öva både på simultankapacitet och prioriteringar.

För mig som arbetsgivare och chef är det solklart att föräldraskap ska inte betraktas som ett problem eller en belastning. Det är en normal och självklar del av många människors vardag, och vi har ansvar både som chefer och medarbetare att hitta arbetssätt så att livet kan gå ihop. Och om vi som arbetsgivare inte ska missa duktiga talanger så behöver vi se att ett aktivt föräldraskap faktiskt är, och betrakta det som, en värdefull merit.