Förslag som underminerar den svenska modellen

· · ·
Av Anna-Karin Hatt, 02 Okt 2015

Tidigare den här veckan presenterade Utstationeringskommittén sitt slutbetänkande ”Översyn av lex Laval”. Samma dag sammanfattade kommitténs ordförande Marie Granlund (S) utredningens huvudförslag på DN Debatt. Det som inte framkom där var att ledamöterna i kommittén var oeniga och att Allianspartiernas representanter reserverat sig mot förslagen.

Men det finns väldigt starka skäl att lyfta fram just det, inte minst eftersom de förslag som kommittén lagt fram faktiskt innebär ytterligare ett steg i att underminera den svenska modellen.

Nyligen konstaterade en annan av regeringens utredare, Niklas Bruun, att det trots att det fanns och finns uppenbara och starka politiska önskemål från regeringen om att han skulle komma fram till något annat, faktiskt inte är möjligt att tvinga företag som vill delta i offentliga upphandlingar att teckna kollektivavtal. Ändå är regeringens inriktning mer än tydlig, och de verkar vara beredda att gå väldigt långt för att tillfredsställa LO:s krav om att lagstifta om kollektivavtal, eller göra kollektivavtalsbestämmelser till villkor för att företag ska kunna få kontrakt, under överinseende av Upphandlingsmyndigheten.

Till det kan man alltså nu lägga Utstationeringskommitténs förslag att fackliga organisationer ska få i princip obegränsad rätt att vidta stridsåtgärder mot utstationerande arbetsgivare, oavsett vilken lön och vilka villkor i övrigt som de arbetsgivarna redan ger sina anställda.

Det är ett väldigt långtgående förslag, och från flera olika håll görs nu bedömningen att det inte bara är direkt olämpligt utan inte heller håller i förhållande till EU-rätten. Risken för ytterligare rättsprocesser på området om förslagen skulle genomföras blir väldigt stor.

Men vad värre är så strider förslagen faktiskt också mot några av grundtankarna i den svenska arbetsmarknadsmodellen, där det är parterna – facken och arbetsgivarna – som avtalar om villkoren och ansvarar för lönebildningen, och där den som av ett eller annat skäl väljer att stå utanför den modellen inte omfattas av det som parterna kommer fram till, utan faller tillbaka på den ramlagstiftning som den svenska arbetsrätten i övrigt innebär.

”Redan nu är det uppenbart att vi som värnar den svenska modellen måste vara beredda att försvara den mot vad som ser ut att bli allt mer av klåfingrighet.”

Det här är en stor skillnad mellan den svenska modellen och flera kontinentaleuropeiska modeller, där man har valt allmängiltiga kollektivavtal och statlig minimilönelagstiftning istället. Det är ett helt annat sätt att organisera arbetsmarknaden än den som vi i Sverige sedan länge, och framgångsrikt, valt. Just här klampar Utstationeringskommittén in med sina förslag. I syfte att kompensera för att förutsebarheten för utländska aktörer i den svenska modellen är mindre än i andra modeller, tycker kommittén att Arbetsmiljöverket framöver ska få bedöma minimivillkoren de i svenska kollektivavtalen – något som bottnar i att svenska fackliga organisationer i dag struntar i sin lagstadgade skyldighet att anmäla korrekta villkor till Arbetsmiljöverket. För andra gången inom loppet av en månad lägger olika utredningar förslag som innebär att myndighetsinblandningen i spelreglerna på arbetsmarknaden väsentligt skulle öka.

Utöver dessa allvarliga principbrott innebär förslagen också – som Stefan Koskinen, chef för Almegas enhet för arbetsgivarpolitik och samverkan – konstaterat, att den fria rörligheten för tjänster skulle försämras om förslagen genomfördes. För ett så exportberoende land som Sverige riskerar förslagen alltså att påverka både vår tillväxt och vår välfärd på ett negativt sätt. När vi istället skulle behöva öka den fria rörligheten för tjänster, något som vore bra både för Sverige och för tillväxten och utvecklingen av EU:s gemensamma inre marknad.

Det Utstationeringskommitténs majoritet presenterat är sammanfattningsvis ett förslag som helt och hållet går LO:s önskemål till mötes, men utan att ta hänsyn till vilka allvarliga långsiktiga effekter de har på den svenska modellen eller att de innebär en stor inskränkning i den fria rörligheten för tjänster. I jakten på att komma åt några få aktörer som inte håller sig till spelreglerna lägger man förslag som lägger krokben för alla, och som dessutom skadar Sveriges välståndsskapande. Det är som att försöka skjuta mygg med hagelbössa.

Jag, Almega och många andra lär få tillfälle att återkomma i båda de här frågorna, men redan nu är det uppenbart att vi som värnar den svenska modellen måste vara beredda att försvara den mot vad som ser ut att bli allt mer av klåfingrighet.