Dags att gå från ”om” till ”hur”

Idag deltog jag, tillsammans med 799 andra representanter för arbetsmarknadens parter, det offentliga Sverige och civilsamhället i konferensen ”Sverige tillsammans” som statsminister Stefan Löfven (S) och regeringen bjudit in till. Fastän inbjudan kom med kort varsel kunde ingen klaga på uppslutningen, vare sig i antal eller i dignitet. Väldigt många som har konkret möjlighet att snabba på integrationen, var där.

Och engagemanget och förväntningarna hos de företagsledare, kommunföreträdare, myndighetspersoner och civilsamhällesrepresentanter som kommit dit gick det inte att ta miste på. Väldigt många förstår och ser numera utmaningens dignitet, och vill verkligen vara med och bidra både till att förbättra mottagandet här och nu, och till att mer långsiktigt få till en bättre fungerande integration både i samhället och på arbetsmarknaden.

Själv hade jag blivit ombedd att moderera ett av de tio seminarier som ägde rum under eftermiddagen, där vi fick djupdyka och diskutera konkreta exempel på en snabbare integration. Och att döma av omdömena under dagen verkar det som att det snarare var seminariernas konkreta diskussioner om ”hur” vi åstadkommer bättre integration som blev dagens stora behållning, snarare än plenumdiskussionernas samtal om ”om” det är dags för bättre integration.

Och nog fick vi under seminariet goda exempel från både Landstinget i Kalmar län, från familjeföretaget Part AB från Kalix och från E.ON Sverige som alla tre på olika sätt länge jobbat med att rekrytera bland nyanlända, och som alla tre beskrev hur det nu var en av flera viktiga pusselbitar för att de ska kunna fylla de kompetensbehov de har. Varje nyanländ som snabbt kan få komma ut på arbetsmarknaden, och bidra med sina kunskaper, är en vinna-vinna-situation för alla inblandade – för den enskilde, för företaget och för vårt samhälle.

När man tänker på kompetensförsörjningen och de som nu kommer till vårt land så är det uppenbart att vi lever i en paradoxernas tidevarv, där många företag verkligen skriker efter rätt kompetens – samtidigt som många nyanlända och människor med utländsk bakgrund har svårt att komma in på den svenska arbetsmarknaden. Och det trots att vi vet att den kompetens som många nyanlända har i många fall skulle kunna vara en viktig nyckel för att klara kompetensförsörjningen hos både stora och små arbetsgivare. Men matchningen på den svenska arbetsmarknaden fungerar inte. Inte tillräckligt bra. Och går inte tillräckligt snabbt.

Det måste vi på allvar göra något åt.

Den nyhet statsministern valde att presentera idag var det han kallade ”100-klubben”, ett förslag som innebär att det företag som åtar sig att under en treårsperiod rekrytera minst 100 praktikanter eller anställda med utländsk bakgrund ska få en ”VIP-ingång” till Arbetsförmedlingen. Och visst behövs det fler praktikplatser, men sanningen är ju att det förslaget bara kommer träffa stora företag, och inte den förkrossande stora majoritet företag i Sverige som är små och medelstora och som, om de kunde erbjuda praktikplats åt bara en eller ett par per företag, skulle kunna erbjuda långt, långt fler en första kontakt med den svenska arbetsmarknaden.

Att Arbetsförmedlingen måste bli bättre på att ha kontakt med arbetsgivare och hjälpa dem hitta rätt kompetens är alldeles uppenbart, samtidigt som man måste bli bättre på att ta hjälp av de kompletterande privata aktörer som behövs just nu och som finns inte minst bland Almegas medlemsföretag, och det har jag också framfört till Arbetsförmedlingens GD Mikael Sjöberg, både idag och vid tidigare tillfälle. Men att se till så att Arbetsförmedlingen blir bättre på sitt grunduppdrag borde det inte behövas några särskilda satsningar från regeringen för. Tvärtom är jag rätt övertygad om att de reformer som behöver genomföras för att långsiktigt och varaktigt förbättra integrationen handlar om helt andra saker.

Det allra viktigaste för en bättre fungerande integration är att sänka trösklarna in på arbetsmarknaden. Med de utmaningar vi står mitt uppe i måste vi, en gång för alla, ta tag i det faktum att bedömare efter bedömare pekat på problemen med Sveriges strukturellt höga arbetslöshet bland människor med kort utbildning och med utländsk bakgrund, och hur det hänger samman både med höga ingångslöner, en alltför sammanpressad lönestruktur och, i ett europeiskt perspektiv, väldigt få jobb för människor med kort utbildning. Om det är något som borde vara en gemensam uppgift för arbetsmarknadens parter inför den stundande avtalsrörelsen, så är det just det.

Ska vi komma dithän måste de som vanligtvis påstår det sluta hävda att det skulle handla om antingen eller: 80 procent av de jobb som skapats i Sverige de senaste årtiondena har skapats i den kunskapsintensiva sektorn. Och de jobben kommer fortsätta växa till. Men vi behöver också se till att göra de förändringar som krävs för att bredda arbetsmarknaden, så att också den som har kort utbildning kan ta sig in på den, och sen med ökande kunskap och större erfarenheter kunna klättra både i befogenheter och i sin löneutveckling. Det Sverige behöver är en inkluderande lönebildning, byggt på insikten att det alltid måste vara bättre att få in sin första fot på arbetsmarknaden, än att fortsätta att under lång tid stå utanför den.