Klokt om problemen med höga ingångslöner

Tonläget i debatten kring problemen med höga ingångslöner är oftast fränt, inte minst från de fackligas sida. Men idag har vi fått ett bra exempel på motsatsen, där argumenten för och emot lägre ingångslöner diskuterades på ett väldigt sakligt sätt.

Ett av de vanligaste argumenten jag får emot mig, när jag lyfter problemen med Sveriges höga ingångslöner, är att det är en ”typisk arbetsgivarargumentation” och att mitt och Almegas engagemang i de frågorna skulle handla om att arbetsgivare bara skulle vara ute efter att behöva betala sina anställda så låga löner som möjligt.

Ingenting kunde vara mer felaktigt.

Sanningen är att vårt engagemang, och tjänsteföretagens engagemang, handlar om något helt annat. Det handlar om att vi så tydligt ser hur trösklarna in på den svenska arbetsmarknaden idag är väldigt höga: för den som är ung och saknar arbetslivserfarenhet, för den som kommer ny till Sverige och kanske vare sig kan yrket eller svenskan tillräckligt bra och för den som oavsett var man råkar vara född har en kort eller ofullständig utbildning. När ingångslönerna är höga och lönespridningen liten, som de är i vårt land, så blir det väldigt svårt att få sitt första jobb, eftersom andra med längre erfarenhet blir ett säkrare val för den som ska anställa.

Samtidigt som vi har höga ingångslöner så har Sverige också Europas högsta arbetsgivaravgifter. Det har varit problematiskt länge (och är alldeles fel om man vill skapa fler jobb) men det blir ännu mer bekymmersamt nu, när många människor kommer hit och behöver hitta ett sätt att försörja sig på. Och tillsammans bildar höga ingångslöner, liten lönespridning och höga skatter på arbete en osund treenighet som lett till att Sverige har väldigt få jobb jämfört med andra i Europa för de som har kort erfarenhet eller kort utbildning.

Resultatet blir att alldeles för många ställs utanför arbetsmarknaden och inte har skuggan av en chans att få vara med och bidra. För alternativet till att få sitt första jobb till en lite lägre ingångslön är inte, som endel ibland vill få oss att tro, att få ett annat jobb med högre lön. Det är för alltför många att inte få något jobb över huvud taget, och vara hänvisade till att leva på a-kassa (om man har rätt till den) eller på socialbidrag.

Ansvaret för att det ser ut som det gör är delat mellan politiken och arbetsmarknadens parter. Politiken har å sin sida ännu inte mäktat med att göra de skattesänkningar på arbete som Sverige så väl skulle behöva för att kunna växa mer och för att företagen ska kunna skapa fler jobb. Arbetsmarkndens parter – facken och arbetsgivarna – har å sin sida i avtalsrörelse efter avtalsrörelse slutit avtal som framför allt handlat om att förbättra villkoren för de som redan kommit in på arbetsmarknaden, och har sällan handlat om vad som behöver göras för att hjälpa de som står utanför så att också de kan komma komma in.

Så kan det inte fortsätta.

Svenska företag är sedan länge väldigt duktiga på att skapa nya jobb i den kunskapsintensiva sektorn. De senaste årtiondena är det där som 80 procent av alla nya jobb vuxit till. Och vi ska självklart fortsätta vara duktiga på det. Men i en tid när Sveriges befolkning blir allt mer mångfacetterad – där vi går från stor homogenitet till allt större heterogenitet – så krävs det både nya jobb för de som har hög utbildning i de yrken som har högt kunskapsinnehåll och nya jobb för de som har kort utbildning, så att också de kan få komma in, skaffa sig erfarenhet och sedan växa och ta sig vidare i arbetslivet i takt med större kunskap och arbetslivserfarenhet.

Att det är såhär, och att detta är ett problem, är det vid det här laget många oberoende experter som tydligt har pekat på:

* Regeringens egen expertmyndighet Konjunkturinstitutet har pekat på att ”…de med låg utbildning och utrikes födda…har svårt att få arbete till rådande lägstalöner”.

* Migrationsverket säger att ”inträde på arbetsmarknaden och lägstalöner är inte riktigt konstruerade för den situation vi lever i”.

* Finanspolitiska rådet säger att ”Exempel på områden där arbetsmarknaden förefaller fungera dåligt är…nivån på de kollektivavtalade minimilönerna”.

* I sin årliga konsultation kring Sverige säger internationella valutafonden IMF att ”ett smalt lönespann kan minska sysselsättningsmöjligheterna i låga lönelägen.”

* Och OECD ger i Economic Surveys Sweden som nyckelrekommendation att vi borde ”öka flexibiliteten i ingångslönerna”.

Men trots att bilden i sak är så tydlig, så är tonläget i debatten alltför ofta alldeles för högljutt. De fackföreningar som borde ha ett ansvar att både lyssna och bidra avfärdar gärna diskussionen som ”klassiska arbetsgivarargument”. Och kanske är det ett tecken på att fackföreningarnas begränsning är att de alltför ofta främst ser till de som redan kommit in på arbetsmarknaden, inte minst i avtalsförhandlingstider.

Men idag har vi fått se prov på något annat. I en riktigt bra diskussion i Sveriges Radios Ekonomiekot diskuterade arbetsmarknadsekonomerna Agneta Berge från LO och Susanne Spector från Svenskt Näringsliv alla möjliga aspekter kring ingångslöner och vardagsjobb. Och de gjorde det i en atmosfär av lyssnande och lärande. Om fler av arbetsmarknadens parter kunde föra en diskussion på samma sätt som de, så kanske vi äntligen kan få se en avtalsrörelse som inte bara kommer att handla om villkoren för de som redan kommit in, utan också om vilka förändringar som behöver göras för att vi ska få en arbetsmarknad och lönebildning som har möjlighet att inkludera alla. En bra början för att åstadkomma det är att lyssna på Berges och Spektors diskussion!