Varför krångla till det?

· · · · ·
Av Anna-Karin Hatt, 29 Mar 2016

Unionens ordförande Martin Linder skriver idag i ett blogginlägg att förhandlingarna om flexpension mellan Unionen och Sveriges Ingenjörer å ena sidan och Almega å andra sidan har avslutats och att en strejk rycker allt närmare. Facken menar att de numera kan tänka sig flexpensionen som ett individuellt val, och att de därmed helt och hållet skulle ha gått Almega till mötes. Men riktigt så enkelt är det inte.

Sant är att Unionen och Sveriges Ingenjörer i slutet av förra veckan valde att lämna förhandlingsbordet och inte var beredda att förhandla vidare med oss inom Almega, för att hitta en modell för flexpension som passar både tjänsteföretagen och tjänstemännen på dessa företag. För mig och Almega framstår det som ytterst märkligt att facken väljer att lämna förhandlingarna just när vi börjat närma oss varandra i denna fråga. I varje förhandling är det ju först när båda parter börjar röra sig från sina utgångspositioner, och är villiga att göra eftergifter, som det finns förutsättningar att komma fram till en verklig kompromiss och en överenskommelse som båda parter kan acceptera.

Fortfarande återstår flera dagar på innevarande avtalsperiod, som vi inom Almega hade velat använda för att lösa denna fråga på ett konstruktivt, framåtinriktat sätt. Nu väljer Sveriges Ingenjörer och Unionen att i förtid stänga den möjligheten, innan vi prövat frågan i botten, och istället gå till konflikt och strejk. Det är jag den första att beklaga. Viktiga pensionsfrågor lämpar sig särskilt dåligt att skapa konflikt och oreda kring.

Diskussionen mellan Sveriges Ingenjörer och Unionen å ena sidan och oss inom Almega å andra sidan har den senaste tiden handlat mycket om i vilken mån den enskilde tjänstemannen själv ska kunna  välja om hen vill göra en extra avsättning till sin framtida pension eller inte. Till det positiva ska sägas att, trots att Unionen och Sveriges Ingenjörer nu i förtid valt att avbryta förhandlingarna och gå mot strejk och konflikt, så är det ändå bra att de nu säger sig kunna tänka sig att den enskilde medarbetaren, i deras förslag, ska kunna tacka nej till den kollektivt avsatta flexpensionen och få den omvandlad till egen lön. Det är ett steg i rätt riktning, men det är inte tillräckligt för att vi ska kunna nå en bra kompromiss.

Varför göra det krångligare än det måste vara?

Det förslag som vi från Almega presenterat innebär att hela utrymmet för löneökningar fördelas i lönerevisionen. När det är gjort får den enskilde tjänstemannen själv välja om hen vill avsätta en del av sin nya lön till en extra pensionspremie, för att när den dagen kommer antingen kunna ansöka om att gå ner i arbetstid eller få en extra hög pension vid den ordinarie pensionsåldern. Vårt förslag är rent, rakt och lätt att förstå, både för företagen och för den enskilde.

Unionens och Sveriges Ingenjörers förslag är mycket krångligare. I deras modell ska först utrymmet för löneökningar minskas genom en kollektiv avräkning. Den avräkningen ska sedan omvandlas till en extra pensionspremie som alla anställda får, oavsett om de bett om den eller ej. Först därefter ska den tjänsteman som egentligen hellre ville ha de pengarna som extra lön kunna säga ifrån och då ska pensionspremien omvandlas tillbaka till lön igen. Det är en krånglig och invecklad modell som gör det som skulle kunna vara rakt, enkelt och lätt att förstå onödigt svårbegripligt och byråkratiskt.

I det blogginlägg som Martin Linder publicerat idag påstås några saker, om Almegas inställning och den modell vi föreslagit, som jag gärna vill kommentera:

Pensionsfrågor bör lösas i samförstånd vid förhandlingsbordet

Min och Almegas grundläggande inställning är att frågor som är så pass komplicerade och så viktiga som pensionsfrågor är bör lösas i samförstånd vid förhandlingsbordet. Att gå ut i strejk och till konflikt för hur vi på tjänsteföretagens avtalsområden ska utforma en extra pensionsavsättning, så att den blir bra för både företag och medarbetare, är inte rätt sätt att hantera en så viktig fråga. För skiljelinjen går ju numera, efter att Almega gjort en betydande positionsförflyttning för att vi ska kunna hitta en bra kompromiss, inte kring huruvida vi över huvud taget ska införa möjligheten till en form för flexpension också på Almegas avtalsområden. Det är ju vi, fack och arbetsgivare i tjänstesektorn, numera överens om. Men vi måste nu också komma överens om formerna för hur en sådan modell ska se ut.

I sitt blogginlägg skriver Martin Linder att ”vi (Unionen & Sveriges Ingenjörer) har gjort allt vi kunnat för att hitta en lösning förhandlingsvägen”. Jag önskar verkligen att det vore så, men tyvärr delar jag inte den uppfattningen. Vi har de senaste veckorna, på Almegas initiativ, haft flera förhandlingar med facken där vi från Almega presenterat konstruktiva förslag på hur vi skulle kunna skapa en lösning som ger de anställda en förstärkt pension, som både fungerar för tjänsteföretagen och samtidigt ger medarbetarna en större möjlighet att bestämma över sin egen ekonomi än de kan i den obligatoriska modell man kommit överens om med t.ex. industrin.

Vi har från Almegas sida varit en smula oortodoxa i de förhandlingarna, genom att det varit vi som har drivit processen och presenterat kompromissförslag för att vi ska kunna lösa denna fråga utan konflikt, trots att rollerna egentligen borde vara de omvända eftersom det är våra motparter och inte vi som yrkat på flexpension på våra områden. Men vi har tagit de initiativen eftersom frågan är så viktig, och behöver lösas förhandlingsvägen. Men trots det så stod facken kvar och stampade på precis samma ställe som de började på, ända fram till näst sista förhandlingstillfället. Först då var de beredda att börja diskutera några som helst förändringar i sitt ursprungliga förslag. Men redan nästa gång vi sågs, dagen innan skärtorsdagen, valde de att dra i handbromsen och säga stopp. Vilket de gjorde fastän de visste att vi från Almegas sida var förberedda på en realförhandling, för att kunna göra upp.

För mig och Almega framstår det som ytterst märkligt att facken väljer att lämna förhandlingarna just när vi och de börjat närma oss varandra i denna fråga. För i varje förhandling är det ju så att det är först när båda parter börjar röra på sig från sina utgångspositioner, och är villiga att göra verkliga eftergifter, som det finns förutsättningar att komma fram till en riktig kompromiss och en överenskommelse som båda parter kan acceptera.

Almega smiter inte ifrån några kostnader bara för att hela löneökningsutrymmet läggs ut som lön

Almega har genom åren haft ett långtgående och mycket bra samarbete med både Unionen och Akademikerna, där Sveriges Ingenjörer ingår, kring utveckling av individuell lön och lokala löneprocesser. Det samarbetet har byggt på att vi verkligen haft en samsyn om att lön ska sättas i dialog mellan medarbetaren och medarbetarens chef, utifrån tydliga lönekriterier som t.ex. kompetens, prestationer och resultat.

Det förslag till obligatorisk flexpension som Unionen och Sveriges Ingenjörer lagt innebär att vi nu i ett slag skulle ta bort en del av löneökningarna och föra dem till en kollektiv extra pensionsavsättning, en obligatorisk flexpension. Almegas inställning är fortsatt att vi vill att hela löneökningsutrymmet även fortsättningsvis ska fördelas i lönerevisionen. Ska medarbetarna kunna känna sig säkra på att de verkligen kan få lön efter kompetens, prestationer och resultat så är det viktigt att vi inte nu via en obligatorisk flexpension inför extra kollektiva avsättningar och individgarantier som försvårar för företagen att premiera sina duktiga medarbetare. Det här är en väldigt viktig principiell fråga, där vi från Almega tidigare varit överens med Unionen och Sveriges Ingenjörer.

Varför är det bara Almega som motsätter sig fackens förslag om obligatorisk flexpension?

Almega och Almegas sju förbund företräder den samlade och snabbt växande tjänstesektorn och har sammantaget idag cirka 11 000 medlemsföretag som tillsammans anställer långt mer än en halv miljon medarbetare. Vi står alltså för en mycket stor del av svensk arbetsmarknad. Och vi representerar dessutom den del av arbetsmarknaden som växer snabbast.

När vi och våra fackliga motparter tecknar kollektivavtal som ska gälla för tjänsteföretagen så måste både de och vi hålla i minnet att det redan före den här avtalsrörelsen är färre företag inom tjänstesektorn som väljer att teckna kollektivavtal, jämfört med många andra sektorer och branscher. När Almega förespråkar en individuell flexpension gör vi det för att vi vill att fler företag ska se kollektivavtalen som attraktiva, och som avtal som rymmer den sorts lösningar som moderna tjänstemän faktiskt vill ha, så att fler tjänsteföretag därmed väljer att teckna kollektivavtal. Vi vet, efter omfattande diskussioner med många av våra medlemsföretag, att det system med en kollektiv avsättning och obligatorisk flexpension som Unionen och Sveriges Ingenjörer nu hotar att gå ut i strejk för, kommer göra det avsevärt mycket svårare för oss att attrahera nya företag i nya branscher och få dem att bli en del av den svenska arbetsmarknadsmodellen genom att teckna kollektivavtal. Och det beror på att fackens förslag är konstruerat på ett sådant sätt att det höjer kostnaden för att teckna ett kollektivavtal när flexpensionen läggs ovanpå de redan befintliga villkoren. Fullt utbyggt skulle flexpensionen leda till hela 2% i ökade kostnader för företagen, vid sidan av de löneökningar som företagen behöver betala för att behålla värdefulla och kompetenta medarbetare. Den extra kostnaden kan många företag inte bära, och då är risken stor att fler av dem väljer att inte ha kollektivavtal. Det är en utveckling som jag och Almega inte vill medverka till. Vi vill tvärtom att kollektivavtalen ska vara så bra att fler företag väljer att ansluta sig till dem.